Allt började med att jag blev så sjukt kär i dig. Att allt du gjorde/sa/tänkte/var fick ett sånt skimmer runt sig. Att du jobbat på äldreboende i Mölnlycke var det mest beundransvärda jag kunde föreställa mig. Så när jag sökte jobb på hemtjänsten så var det med den bilden, blev anställd utan intervju, mötte upp chefen på den där lunchrestaurangen i nacka forum, friterat, husman, knäckebröd och smör 5 kr extra. Lingondricka, lättöl eller citronvatten.

Jag fick komma hem till folk och dela de mest intima stunderna. Den djupa tacksamheten över att sen kunna gå på toa själv, låsa dörren, ta ett glas vatten, resa mig om jag faller. Det går inte att komma runt att varje hem rymmer så mycket tragik, att livet är så jävla hårt mot de mjuka men inget är så hårt som det här skitsamhället. Hur som helst. Vi hade inga arbetskläder men ni kan känna igen oss på nyckelknippan, på de snabba stegen, på telefonen i handen och kanske en cykel med tre växlar och ett paket plasthandskar i korgen. Eller så är det bara vi som känner igen varandra. Jag började jobba på den kommunala hemtjänsten sen, lärde mig på introt hur en checkar in och ut i systemet, hur en lyckas förflytta sig mellan folk i hela enskede-årsta-vantör med exakt noll minuter inlagd restid.

Började sen jobba på ett äldreboende och minns hur mycket lättare jag tyckte det var, att inte behöva cykla/snöstorm/jacka/låsa/larm/dubbelbemanningsväntande/handla 10 flaskor fanta/bära släpa dra/vilse/checka in/boka tvättid/sätta någon i en fåtölj och veta att där måste de sitta tills kvällspersonalen kommer. Alla bodde där i samma hus, många gjorde mycket själv, en idé om gemensamma aktiviteter. Vi hann prata om grejer, ni lärde mig allt jag kan så känns det. Jag var bingoutropare, jag var sittgymnastikinstruktör, jag spelade den enda låten jag kan på piano och fick applåder. Jag har skrattat så mycket med er och varit så trött. När jag jobbade natt satt vi där i ljuset av en liten lampa, nattmacka är den finaste stunden, annars blir nattfastan 16 timmar. Oacceptabelt kom de på efter mycket om och men (inspektion). Jag fick koka erat morgonkaffe, fick välja ut era finaste kläder, fick höra saker ni aldrig berättat för någon annan, fick tips & råd, bullrecept, oändlig tacksamhet, några utskällningar, fick tvätta er, kamma era hår, klippa era naglar, hålla handen i era pannor för att inte schampot skulle hamna i ögonen, fick skriva under era testamenten, träffa era släktingar, höra era sista andetag, tvätta er när ni dött, bädda fint plocka blommor tända ett ljus. Jag träffade ibland bara er, hade internskämt med er, berättade om er. Jag pluggade till undersköterska när jag jobbade där, en riktig skitskola, bara kulisser. Ny kursstart varje vecka, allt på distans, skicka in en uppgift – få den godkänd inom (jag överdriver inte) 12 sekunder. Fan vad de måste tjäna pengar på oss.

Ni sa att jag inte kunde vara kvar där för resten av mitt liv, ni 100+ och ni undersköterskor, ni har alltid trott på mig och jag har skämts så mycket över det. Jag förtjänar inte er.